onsdag 12 september 2007

Reflektion från Sandlådan 5

Är det nåt som är känsligt för föräldrarna i sandlådan är att nån skulle misstänka, tro eller ens tänka en förflyktad tanke om att de inte skulle älska sina barn. Vilket de så klart gör, även om de ofta beter sig som idioter, både mot sig själva, sina barn och andra. Ingen tror ens nåt annat. Ändå går det inte för föräldrarna att inte börja den minsta, mest rättfrädiga kritik mot sina barn med ett "Alltså. Jag älskar mina barn men...". Här kommer några exempel:

Onda mamman:
"Alltså jag älskar mina ungar, men när vi ska gå till förskolan är det som att hon gör allt för att göra att vi inte ska komma i tid. JAg blir förbannad, stressad och sur och inget går som det ska. Tröjan man nyss satt på åker av. Byxorna har plötsligt knappt en öppning. Jackan är det mest hatade i hela världen. Till slut struntar man i skorna och mössan sätter ungfan i vagnen i hopp om att det ska gå bättre att sätta på kläderna där nere. Men det gör ju inte eftersom barnet vid det här laget är så arg att det inte går att sätta barnet i vagnen. Men alltså jag älskar honom!" Ingen tror nåt annat, om de har egna ungar vet dom, om dom inte har det kanske dom kan tro nåt korkat, men varför bry sig om dessa oinvingda i kärlekens största mysterium, den mellan förälder och barn? En och annan förälder kanske tänker att hon skulle fundera över om det inte är kärleken till förskolan som är bristen. Ett annat exempel.

En prettopappa:
"Alltså, jag älskar min unge, men nu får det fan vara nog. Jag har stått ut med mycket sen valpen föddes, men nu får det vara nog. Jag har accepterat över ett års celibat utan att blinka. Jag reagerade inte över att ungen helt ockuperat frugans bröst som inte får komme i närheten av längre och jag har kommat sams med tanken att inte kunna skita i fred. Men nu är fan måttet rågat. Nu har han börjat tagit frugans pizzakanter också. Där drar jag djävlar i mig gränsen. Det var sista lyxen och gemenskapen vi hade som par. Att hon kärleksfullt lägger över pizzakanterna på min tallrik. Men nu ryker de fortare än man hinner tänka pizzabagare. Men alltså, jag älskar honom"

Randiga tvillingarnas mamma:
"Alltså, jag älskar ungarna, men det är så svårt att förstå varför de hela tiden ska dra mig i håret så tussar lossnar. Det är som om de vill skada mig? Vad har jag gjort? Alltså, jag älskar dom."

Men varför är detta så viktigt? Vad är det dom här föräldrarna försöker bevisa och för vem? De förtiger det alla ser och förstår men ändå, att ha barn tycks vara ett helvete man aldrig ska prata om. Det är gråt som inte ska höras, det är protester som inte får höras trots att det är just i dessa krockar som familjen stöps och barnen blir människor. Konflikterna med barnen för dem framåt, om de tas på rätt sätt och inte läggs som skuld på barnen. Den familj där man bara skrattar och ler är ingen familj det är en myt och den enda som inte gnäller om detta är perfekta pappan som bara ler överlägset och säger högt:

- Ja, vi har ju alla våra problem!

Förra Reflektionen från Sandlådan ----- Nästa Reflektion från Sandlådan

onsdag 8 augusti 2007

Reflektion från Sandlådan 4

I dag började kyrkklockorna ringa precis i randiga tvillingarnas sovpaus. Den ena tvillingen vaknade och strax hade hans skrik självklart väckt den andre tvillingen, plus perfekta parets perfekta unge. Gapandet dem emellan stog föräldrarna snart upp i halsen men efter en stund hade allt lugnat ner sig. Perfekta paret hade aldrig pratat med randiga tvillingarnas mamma förut. Det självklara samtalet var naturligtvis sömn och insomning och var enbart en hälsningsfras bort.

- Ja, det är jobbigt när de inte kan somna, började perfekta pappan. Det är kanske det enda vi inte har fått att funka riktigt bra ännu. Snart är han ett år, man tycker man borde funnit en rutin som fungerade smärtfritt vid det här laget.
- Ja, jo. Vi har väl lyckats ganska bra med våra två småttingar nu. Men det tog tid. kanske inte ett år men väldigt många månaders gråt fick vi uthärda innan det funkade bra. Fast vi har ju två ungar, så det kanske blir lättare då. Man liksom får mer träning.
- Kanske, men det är inte så att han skriker så mycket som att det är svårt att veta när det verkligen är dags att natta utan att man börjar så tidigt att det bara gör honom piggare, eller för sent så att det blir övertrötthet som slår in.
- Men det där känner man ju, och ser, påstod randiga tvillingarnas mamma. När de börjar bli griniga är de trötta. PErfekta pappan tycktes tänka att då må de ju alltid vara trötta dina ungar så griniga som dom är, men han sa inget om det. Istället sa han något om att det minsann inte var så lätt med ett barn som mest skrattade och att hans son minsann blev mer och mer skrattig om kvällarna och inte mer grinig. Men jag kunde se att han undanhöll informationen om att det nog var så att gråten var vanligare även hos denna perfekta lilla klump när den var trött. Men perfekta pappan vill inte spräcka illusionen om den perfekta familjen. Han berättade inte heller att han aldrig får natta sin perfekta son för att han bara skriker och skriker och skriker när han försöker men är tyst och nöjd när han ligger i mammas famn för att somna. Istället började han berätta om deras påse med sånger som perfekta sonen så klart älskade.
- En sån borde alla familjer ha. Man kommer så nära barnet i sången och musiken.
- Jaså, ja det kanske man gör, trevade randiga mamman något besvärat. Men blir det inte stökigt med alla gosedjuren.
- Nej då! Vi är noga med att han måste hjälpa till att städa upp efteråt. Han är så duktig...
Jag orkade inte lyssna mer. Tror inte randiga mamman lyssnade mer heller. Men barnen hade tystnat igen och två av de tre sov igen och den tredje fick nöjt lite mjölk av mamma. Ordningen var återställd.

Förra Reflektionen från Sandlådan ----- Nästa Reflektion från Sandlådan

måndag 30 juli 2007

Reflektion från Sandlådan 3

Perfekta familjen var här i dag. Inte bara jag kallar dom det, dom kallar sig säkert själva för det. Perfekta familjen. Fast namnet har jag fått av onda mamman som spottade ur sig namnet efter en av deras evinnerliga berättelser om vad de gör med sin son. Det är besök i Stadshuset här, Moderna där, Tekniska museet här och babysalsa där. Dom sjunger varje dag, massa gånger med det perfekta barnet som gick innan det var 10 månader och stog när det var 6. Förmodligen har han kunnat hålla huvudet själv sedan födseln och läser innan han är tre. Barnet är perfekt, paret är perfekt, hela deras liv är perfekt. Nåt sånt sa onda mamman. Jag tror att det stämmer. Men jag vet att det finns smolk även hos perfekta familjen. Sjukdommar, ilska, frustrationer. Men utåt håller de fasaden hel. Kärleken tycks äkta. Och barnet är faktiskt perfekt. En blond liten ängel som joddlar fram med sina korta små ben.

Men perfektionen provocerar de andra föräldrarna. Inte bara onda mamman. Prettopapporna stör sig också.

- Vet du vad perfekta pappan berättade i dag? frågade den kortare av de två papporna.
- Nej, men jag antar att det var nåt smart om hur man uppfostrar ett barn perfekt, svarade den tjockare.
- Precis. Han tyckte han var så smart. Precis som vi har problem att hinna borsta klart de tre tänder våra barn fått, har han så klart svårt att hinna klart de åtta tänderna den där ungen redan klämt fram. Han sa att om man aldrig hinner klart, vare sig på morgonen eller på kvällen, men för att alla tänder ska bli borstade börjar man varannan gång uppe och varannan gång nere. Gissa hur man kommer i håg vilken man ska göra?
- Näe.
- På morgonen går solen upp och på kvällen går solen ner. Precis som med tandborsten.
- Men fy fan. Har du sett påsen han alltid har med sig och plcokar skräp som ungen hittar i?
- Jo, men det pratade vi om förra veckan. Nån måtta får det va, avslutar den tjockare diskussionen.

Förra Reflektionen från Sandlådan ----- Nästa Reflektion från Sandlådan

fredag 20 juli 2007

Reflektion från Sandlådan 2

Onda mamman var här idag. Rännde efter ungarna och blängde på andras. Förstår inte vilket hennes problem är. Bygger en bur runt sin vidriga lilla juvel, som säkert vore en juvel med en annan mamma, och kanske en pappa. Pappor är skrämmande frånvarande här, några få undantag. Det märkliga är att de pappor som är här tycks mycket lyckligare än de pappor jag sett på andra platser, utan barn. Varför stannar då papporna från sina barn när åtminstone aldrig jag sett en pappa med barn se olyckligare ut än en pappa utan? Männen är märkliga.

Det var inte länge sedan jag hörde en diskussion mellan onda mamman och pojken utan mammas mamma. Båda förfasade sig över denna fadersfrånvaro, eller mer exakt frånvaron av män i barnens närvaro. Fram till högstadiet har de flesta barn inte haft en manlig kontakt utanför familjen vad det tycks, dessutom är fäderna skrämmande frånvarande i familjerna. Med andra ord lider de svenska barnen av en mansbrist i sin närvaro. Så gick deras diskussion. Onda mamman var speciellt arg.

Jag förstår henne och håller med. Av de barn som är här att dömma verkar de som har en aktiv mamma och en aktiv pappa betydligt tryggare, säkrare, modigare och så vidare än de som har fäder som frånvarande, eller mammor som inte är aktiva med barnen. Eftersom det stora problemet inte är mammor som inte är aktiva, de flesta är det, på gott och på ont blir det stora problemet de frånvarande fäderna. Men mitt som jag satt där och nickade, sippade på min låtsaskaffe slog det mig att onda mamman bara för någon vecka sedan förfärat sig över en annan sak. Homosexuella adoptioner. Det var inte naturligt för ett barn att ha två pappor, det var som att ge pedofiler leksaker och så vidare. Jag tänker inte ge mig in på den bizarra parallellen mellan pedofiler och homosexuella, utan jag tänker här på den paradox som hon inte ser. Om hon nu tycker att barn behöver fler män i sin närvaro, då är det väl bra om bögar adopterar, eller hur? Det vore väl alldeles utmärkt om det kom in fler män i barnens liv! Jag ville då bara skrika åt henne, Var inte så fördomsfull din subba! Som tur var sa pojken utan mammas mamma ett par kloka ord till henne, och fick medhåll av paret om alltid är tillsammans.

- Om de goda bara alltid kunde gå samman skulle vi snart kunna få bort fomrdommarna och de onda. Självklart är den sexuella läggningen inte ett hinder för om man är en bra förälder eller inte! så sa paret som alltid är tillsammans pappan. Onda mamman snörpte mest på munnen till svar.

onsdag 11 juli 2007

Reflektioner från Sandlådan 1

I Sanlådan finns en man. Det är jag. Eremiten. Jag lever här. Ingen ser mig. Inte för att jag är osynlig utan för att ingen vill se mig. Jo, barnen ser mig. De pratar med mig ibland, berättar om sina föräldrar. Men då måste vi kisa med ögonen så att vi inte ser. Vi kallar det för det goda ögat. När man har goda ögat kan man bara se det som inte finns, och man slipper se det som finns. Tyvärr är det inte så många som har förstått det, så jag är nästan alltid själv. Därför får jag iakta vad som händer. Min sysselsättning är att registrera samtal i sandlådan, på det viset förstår jag hur världen ser ut, hur den formas och vad som kanske kunde varit annorlunda.

Vanligtvis finns här människor på dagarna, mest kvinnor och barn, men även en och annan man. Några par är det också, och en del pensionärer med sina barnbarn. På kvällarna sitter det ofta ungdomar på bänkarna här omkring. Om det inte vore för att de slänger sina cigarettfimpar runt omkring skulle nog ingen bry sig, men nu börjar barnens händer stinka varje gång de finner en åtråvärd fimp. Speciellt en pojke som tycks sakna föräldrar älskar att leta fimpar. Ibland suger han på dem. Då, och bara då dyker hans stora tjocka och bullrande mamma upp och påvisar sin existens. Aldrig annat än skälla, åt honom. Med sina vänner bullrar hon glatt i stället. Hon pratar ofta om sitt jobb.

- I dag var det en av de gamla som sket i långpannan igen. Gissa vem som fick städa upp det då? Ja, det var ju jag det så klart.

Det är oftast floskler hon berättat förr, förmodligen inte sanna. Mellan varje ord och stavelse kommer det skratt, det som bubblar ur henne. Men det är inte glatt, det är, excessivt. Om man kan säga så. Tvångsmässigt. Det skär i öronen när hon är i gång Kan inte förstå de som umgås med henne. Hur står de ut? Hon tar kaffe utan att bjuda igen, hon lyssnar aldrig utan pratar bara själv. Vad erbjuder hon? En ljudmatta!

Men hon har fått mig att förstå vad ett alltför hårt liv gör med en människ. Hennes liv har inte varit enkelt. För många sömnlösa nätter, för många svek, för många omorganisationer, för många män som inte kom tillbaka, för många vänner som inte betalade tillbaka, för många chefer som inte förstår, för många politiker som inte tar sitt ansvar. Det stänger av sinnena, inte hos alla, men många orkar inte annat än bedöva sig själv. Om man pratar tillräckligt högt och länge kan man inte urskilja omvärlden längre. Man lämnar sig själv i sin egen falska kreation av världen, bara för att stå ut, för att överleva. Om man fyller sig med sprit och knark når mardrömmen man lever i inte in i fantasin. Vissa kallar det ett fritt val, jag har förstått att det handlar om överlevnad. I valet mellan livet och döden ställs den fria viljan ur spel, när ska frihetsfascisterna förstå det? Man väljer inte döden, man tvingas till ett liv man inte önskar.

Det kan man se i Sandlådan, och det ska jag försöka visa er. Men också hur barnen blir större och utvecklas. Mest kommer jag prata om det. För det är det trevligaste.


fredag 6 juli 2007

Rapport från Sandlådan

Sandlådan är ett eget samhälle. Som en spegel och accentuering av det vi lever i. Inte i barnen, i dem ser man framtiden, utan i föräldrarna. I dem ser man det bra och det dåliga och hur detta fortplantas in i den redan nämnda framtiden. I Sandlådan framtvingas könsnormer, här upprätthålls klasslinjer och här vidmakthålls strukturer av illvillighet och egoism genom de vuxnas reaktioner på barnens beteende. Genom tusentals interaktioner per besök förs det sociala arvet vidare och samhället lyckas bestå.
Men, här knyts också vänskapsband, här påverkas man till det bättre, här lär man sig föräldrarskap och goda förebilder smittar av sig. I Sandlådan vidmakthålls det gamsla och föds det nya.
Denna berättelse är inte sann, men den är född i verkligheten och lögner är inte välkomna!

/Mattias