Reflektioner från Sandlådan 1

I Sanlådan finns en man. Det är jag. Eremiten. Jag lever här. Ingen ser mig. Inte för att jag är osynlig utan för att ingen vill se mig. Jo, barnen ser mig. De pratar med mig ibland, berättar om sina föräldrar. Men då måste vi kisa med ögonen så att vi inte ser. Vi kallar det för det goda ögat. När man har goda ögat kan man bara se det som inte finns, och man slipper se det som finns. Tyvärr är det inte så många som har förstått det, så jag är nästan alltid själv. Därför får jag iakta vad som händer. Min sysselsättning är att registrera samtal i sandlådan, på det viset förstår jag hur världen ser ut, hur den formas och vad som kanske kunde varit annorlunda.

Vanligtvis finns här människor på dagarna, mest kvinnor och barn, men även en och annan man. Några par är det också, och en del pensionärer med sina barnbarn. På kvällarna sitter det ofta ungdomar på bänkarna här omkring. Om det inte vore för att de slänger sina cigarettfimpar runt omkring skulle nog ingen bry sig, men nu börjar barnens händer stinka varje gång de finner en åtråvärd fimp. Speciellt en pojke som tycks sakna föräldrar älskar att leta fimpar. Ibland suger han på dem. Då, och bara då dyker hans stora tjocka och bullrande mamma upp och påvisar sin existens. Aldrig annat än skälla, åt honom. Med sina vänner bullrar hon glatt i stället. Hon pratar ofta om sitt jobb.

- I dag var det en av de gamla som sket i långpannan igen. Gissa vem som fick städa upp det då? Ja, det var ju jag det så klart.

Det är oftast floskler hon berättat förr, förmodligen inte sanna. Mellan varje ord och stavelse kommer det skratt, det som bubblar ur henne. Men det är inte glatt, det är, excessivt. Om man kan säga så. Tvångsmässigt. Det skär i öronen när hon är i gång Kan inte förstå de som umgås med henne. Hur står de ut? Hon tar kaffe utan att bjuda igen, hon lyssnar aldrig utan pratar bara själv. Vad erbjuder hon? En ljudmatta!

Men hon har fått mig att förstå vad ett alltför hårt liv gör med en människ. Hennes liv har inte varit enkelt. För många sömnlösa nätter, för många svek, för många omorganisationer, för många män som inte kom tillbaka, för många vänner som inte betalade tillbaka, för många chefer som inte förstår, för många politiker som inte tar sitt ansvar. Det stänger av sinnena, inte hos alla, men många orkar inte annat än bedöva sig själv. Om man pratar tillräckligt högt och länge kan man inte urskilja omvärlden längre. Man lämnar sig själv i sin egen falska kreation av världen, bara för att stå ut, för att överleva. Om man fyller sig med sprit och knark når mardrömmen man lever i inte in i fantasin. Vissa kallar det ett fritt val, jag har förstått att det handlar om överlevnad. I valet mellan livet och döden ställs den fria viljan ur spel, när ska frihetsfascisterna förstå det? Man väljer inte döden, man tvingas till ett liv man inte önskar.

Det kan man se i Sandlådan, och det ska jag försöka visa er. Men också hur barnen blir större och utvecklas. Mest kommer jag prata om det. För det är det trevligaste.

Förra Reflektionen från Sandlådan ----- Nästa Reflektion från Sandlådan