Reflektion från Sandlådan 2

Onda mamman var här idag. Rännde efter ungarna och blängde på andras. Förstår inte vilket hennes problem är. Bygger en bur runt sin vidriga lilla juvel, som säkert vore en juvel med en annan mamma, och kanske en pappa. Pappor är skrämmande frånvarande här, några få undantag. Det märkliga är att de pappor som är här tycks mycket lyckligare än de pappor jag sett på andra platser, utan barn. Varför stannar då papporna från sina barn när åtminstone aldrig jag sett en pappa med barn se olyckligare ut än en pappa utan? Männen är märkliga.

Det var inte länge sedan jag hörde en diskussion mellan onda mamman och pojken utan mammas mamma. Båda förfasade sig över denna fadersfrånvaro, eller mer exakt frånvaron av män i barnens närvaro. Fram till högstadiet har de flesta barn inte haft en manlig kontakt utanför familjen vad det tycks, dessutom är fäderna skrämmande frånvarande i familjerna. Med andra ord lider de svenska barnen av en mansbrist i sin närvaro. Så gick deras diskussion. Onda mamman var speciellt arg.

Jag förstår henne och håller med. Av de barn som är här att dömma verkar de som har en aktiv mamma och en aktiv pappa betydligt tryggare, säkrare, modigare och så vidare än de som har fäder som frånvarande, eller mammor som inte är aktiva med barnen. Eftersom det stora problemet inte är mammor som inte är aktiva, de flesta är det, på gott och på ont blir det stora problemet de frånvarande fäderna. Men mitt som jag satt där och nickade, sippade på min låtsaskaffe slog det mig att onda mamman bara för någon vecka sedan förfärat sig över en annan sak. Homosexuella adoptioner. Det var inte naturligt för ett barn att ha två pappor, det var som att ge pedofiler leksaker och så vidare. Jag tänker inte ge mig in på den bizarra parallellen mellan pedofiler och homosexuella, utan jag tänker här på den paradox som hon inte ser. Om hon nu tycker att barn behöver fler män i sin närvaro, då är det väl bra om bögar adopterar, eller hur? Det vore väl alldeles utmärkt om det kom in fler män i barnens liv! Jag ville då bara skrika åt henne, Var inte så fördomsfull din subba! Som tur var sa pojken utan mammas mamma ett par kloka ord till henne, och fick medhåll av paret om alltid är tillsammans.

- Om de goda bara alltid kunde gå samman skulle vi snart kunna få bort fomrdommarna och de onda. Självklart är den sexuella läggningen inte ett hinder för om man är en bra förälder eller inte! så sa paret som alltid är tillsammans pappan. Onda mamman snörpte mest på munnen till svar.

Förra Reflektionen från Sandlådan ----- Nästa Reflektion från Sandlådan