Reflektion från Sandlådan 3

Perfekta familjen var här i dag. Inte bara jag kallar dom det, dom kallar sig säkert själva för det. Perfekta familjen. Fast namnet har jag fått av onda mamman som spottade ur sig namnet efter en av deras evinnerliga berättelser om vad de gör med sin son. Det är besök i Stadshuset här, Moderna där, Tekniska museet här och babysalsa där. Dom sjunger varje dag, massa gånger med det perfekta barnet som gick innan det var 10 månader och stog när det var 6. Förmodligen har han kunnat hålla huvudet själv sedan födseln och läser innan han är tre. Barnet är perfekt, paret är perfekt, hela deras liv är perfekt. Nåt sånt sa onda mamman. Jag tror att det stämmer. Men jag vet att det finns smolk även hos perfekta familjen. Sjukdommar, ilska, frustrationer. Men utåt håller de fasaden hel. Kärleken tycks äkta. Och barnet är faktiskt perfekt. En blond liten ängel som joddlar fram med sina korta små ben.

Men perfektionen provocerar de andra föräldrarna. Inte bara onda mamman. Prettopapporna stör sig också.

- Vet du vad perfekta pappan berättade i dag? frågade den kortare av de två papporna.
- Nej, men jag antar att det var nåt smart om hur man uppfostrar ett barn perfekt, svarade den tjockare.
- Precis. Han tyckte han var så smart. Precis som vi har problem att hinna borsta klart de tre tänder våra barn fått, har han så klart svårt att hinna klart de åtta tänderna den där ungen redan klämt fram. Han sa att om man aldrig hinner klart, vare sig på morgonen eller på kvällen, men för att alla tänder ska bli borstade börjar man varannan gång uppe och varannan gång nere. Gissa hur man kommer i håg vilken man ska göra?
- Näe.
- På morgonen går solen upp och på kvällen går solen ner. Precis som med tandborsten.
- Men fy fan. Har du sett påsen han alltid har med sig och plcokar skräp som ungen hittar i?
- Jo, men det pratade vi om förra veckan. Nån måtta får det va, avslutar den tjockare diskussionen.

Förra Reflektionen från Sandlådan ----- Nästa Reflektion från Sandlådan