Reflektion från Sandlådan 4

I dag började kyrkklockorna ringa precis i randiga tvillingarnas sovpaus. Den ena tvillingen vaknade och strax hade hans skrik självklart väckt den andre tvillingen, plus perfekta parets perfekta unge. Gapandet dem emellan stog föräldrarna snart upp i halsen men efter en stund hade allt lugnat ner sig. Perfekta paret hade aldrig pratat med randiga tvillingarnas mamma förut. Det självklara samtalet var naturligtvis sömn och insomning och var enbart en hälsningsfras bort.

- Ja, det är jobbigt när de inte kan somna, började perfekta pappan. Det är kanske det enda vi inte har fått att funka riktigt bra ännu. Snart är han ett år, man tycker man borde funnit en rutin som fungerade smärtfritt vid det här laget.
- Ja, jo. Vi har väl lyckats ganska bra med våra två småttingar nu. Men det tog tid. kanske inte ett år men väldigt många månaders gråt fick vi uthärda innan det funkade bra. Fast vi har ju två ungar, så det kanske blir lättare då. Man liksom får mer träning.
- Kanske, men det är inte så att han skriker så mycket som att det är svårt att veta när det verkligen är dags att natta utan att man börjar så tidigt att det bara gör honom piggare, eller för sent så att det blir övertrötthet som slår in.
- Men det där känner man ju, och ser, påstod randiga tvillingarnas mamma. När de börjar bli griniga är de trötta. PErfekta pappan tycktes tänka att då må de ju alltid vara trötta dina ungar så griniga som dom är, men han sa inget om det. Istället sa han något om att det minsann inte var så lätt med ett barn som mest skrattade och att hans son minsann blev mer och mer skrattig om kvällarna och inte mer grinig. Men jag kunde se att han undanhöll informationen om att det nog var så att gråten var vanligare även hos denna perfekta lilla klump när den var trött. Men perfekta pappan vill inte spräcka illusionen om den perfekta familjen. Han berättade inte heller att han aldrig får natta sin perfekta son för att han bara skriker och skriker och skriker när han försöker men är tyst och nöjd när han ligger i mammas famn för att somna. Istället började han berätta om deras påse med sånger som perfekta sonen så klart älskade.
- En sån borde alla familjer ha. Man kommer så nära barnet i sången och musiken.
- Jaså, ja det kanske man gör, trevade randiga mamman något besvärat. Men blir det inte stökigt med alla gosedjuren.
- Nej då! Vi är noga med att han måste hjälpa till att städa upp efteråt. Han är så duktig...
Jag orkade inte lyssna mer. Tror inte randiga mamman lyssnade mer heller. Men barnen hade tystnat igen och två av de tre sov igen och den tredje fick nöjt lite mjölk av mamma. Ordningen var återställd.

Förra Reflektionen från Sandlådan ----- Nästa Reflektion från Sandlådan